8 anledningar till att det är kris
... och vi vabbar oss in i februari! Stackars lille Bellan som åker på allt. I natt hade han 39,3 i temp och var mycket ledsen... hostade och grät. Han har haft feber på dagen idag också men är uppe och lite halvpigg sådär, trots allt. Ennis och Idde fick stanna hemma eftersom Bello var så dålig på natten och jag inte ville åka iväg med honom för att lämna de andra två. Johan började tidigt och dessutom skulle vi behövt skotta fram bilen.. Så ja. Hemmadag idag.Jag tänkte dela med mig av lite tankar kring det här med att vi gör oss av med lokalen, och att jag har nån slags kris. Proffsbilderna är från eventet jag pratade på förra veckan.
Om ni inte läst om beslutet, och vad som ligger bakom, kan ni först göra det HÄR. Annars blir det kanske obegripligt. Men i alla fall. Här kommer lite historia.Jag och Johan träffades på försommaren 2011, då bodde jag i Malmö och jobbade som jeansansvarig på Carlings. På hösten flyttade jag till Gotland för att plugga till föremålsantikvarie, något jag gjorde på impuls efter att ha fått reda på att en bekant skulle läsa det - och jag blev sugen.Väl på Gotland både trivdes jag, och inte. Jag bodde i ett gulligt hus utanför Visby (som jag hyrde av min kusin och hans familj) och cyklade in till Visby om dagarna. Jag trivdes med boendet, helt okej socialt och jag hittade ett sällskap att dansa Lindy hop med och kvällskurs att gå. Och jag trivdes med Visby. Men utbildningen kändes... inte på tillräckligt hög nivå. Det var ibland som att va tillbaka på högstadiet med grupparbeten och kändes lite forcerat. Att utbildningen var ihopsatt med nöd och näppe typ.Så jag kände ganska snabbt att jag inte ville lägga tre år av tid, energi och lån på en utbildning som inte höll måttet. Och så ville jag ju givetvis komma närmare min kärlek. Så i januari 2012 flyttade jag till Johan i Stockholm och på försommaren hittade vi vår lokal. Johan ville kasta loss från sitt jobb på UR och starta eget och jag ville öppna butik och ateljé. Så vi hittade en perfekt lokal där vi kunde kombinera det.
Det känns verkligen som en annan tid det där, känns som så längesen... det var då. Sen har det hänt massor på vårt ställe. Men först några tillbakablickar till..
I början av 2013 blev jag gravid och i november kom Ennis. Och i samband med det slutade jag att ha öppet regelbundet i butiken. Jag fortsatte ta klänningskunder för fest och bröllop och hade min ateljé kvar.Men sen kom idén om att göra ett föräldraskapsprogram och Expressen TV nappade. En säsong med "Hej Bebis" och sen över till Aftonbladet för att fortsätta som "Älskade unge". Jag började som programledare och ökade sen på med att jobba med research och till slut även som producent. Vi hade flera produktioner igång och jag jobbade så mycket som jag kunde, med bebisar som avlöste varandra.Successivt under åren blev vårt ställe mer och mer ett produktionsbolag helt och hållet och min ateljé stod mest ihoptryckt i ett inre rum för att sen flytta till ett förråd. Både jag och Johan har jobbat med TV-produktioner, content för sociala medier och filmer till företag. Jätteroligt!Men de senaste två åren har vi blivit lite trötta. Det var mycket för mig med Bello i magen, väldigt tungt och begränsande. Och när han sen kom var det mycket med hälsan både för mig och bebisen. Och sen dess har vi haft det rätt tufft med sjukdomar och energi som försvunnit mer och mer. Vi har börjat jobba mer och mer med mindre frilansuppdrag och lokalen på Sofiagatan har nästan förfallit. Förra hösten och våren var vi knappt där och stället fylldes mest med grejer som vi inte visste var vi skulle ha.
Vi bestämde redan i våras att sälja men ångrade oss och ville ge det en chans till. Detta har jag redan skrivit om en del, så ni vet ju ad som hände under hösten och nu i början på året.. som gjorde att vi står här idag och ska släppa lokalen.Det som blir jobbigt för mig är följande.
- Vi har haft lokalen nästan sen vi träffades. I alla fall sen vi flyttade ihop. Sofiagatan har varit vårt kreativa ställe. Först ateljé och butik och sen kreativt produktionsbolag och studio. Den lokalen är så starkt förknippad med det jag ägnat mig åt i största delen av mitt vuxna liv. Utan den lokalen känner jag mig vilsen. Vart ska jag nu åka och låtsasjobba? Så känns det. (Och ja, det känns ofta som att jag låtsasjobbar eftersom det jag jobbar med är så diffust och ofta består av långa perioder av att söka och pitcha uppdrag som kanske ramlar in ett halvår senare).
- I och med att vi släpper lokalen tar vi bort en del av våra möjligheter att växa i företaget. Vi väljer att gå ner ytterligare till att frilansa eller ta uppdrag där vi inte kan ha anställda som jobbar. Inte som kan sitta och jobba på plats med oss i alla fall. Givetvis kan vi anlita fotografer, redigerare osv, men vi har ingen bas att erbjuda dem. Därför känns det som att det är ett steg något annat i vårt företag, och just nu vet jag inte riktigt vad.
- Jag är också lite rädd för att jag ska bli ännu mer hemmasittare än vad jag redan är (pga vab, sjukdom och annat som gör att jag inte kan komma iväg) och bara gå runt i mjukis hela dagarna. Nu har jag i alla fall en person (Vanja) som tittar på mig vid tvåtiden de dagar jag är i studion, och en och annan som glor in genom skyltfönstret. När vi släpper lokalen har jag ingen som tittar på mig ens, än mindre pratar med mig. Det blir jag och datorn, tvätthögarna, disken och allt annat som aldrig tar slut hemma och som är svårt att bortse från när man jobbar hemifrån. Och sen familjen såklart.
- Nästa grej. Vem är jag om vi ska skala ner vår verksamhet och kanske till och med ta anställningar? Vad kan jag? Vem vill att jag kommer och jobbar? Jag har ingen avslutad högskoleutbildning utan bara en jädrans massa kurser hit och dit. Jag har bra med erfarenhet och kunskap inom det jag gjort de senaste åren, men vem är min referens. Min man liksom? Vem ska tro på att jag kan? Och kan jag ens?
- Vad vill jag då göra om jag ska ta och börja på nytt blad? Är det nu jag ska bruka allvar och utbilda mig och skaffa ett riktigt jobb? Eller ska jag försöka frilansa? Med vad då egentligen..?
- Det hela känns också som ett stort misslyckande för mig. Det var jag som skulle köra en nystart under hösten. Det var mina idéer som Johan valde att tro på. Det var jag som gick in som VD och skulle ge vårt företag ny luft under vingarna. Det var jag. Och jag kunde inte. Och jag vet att det inte är mitt "fel". Visst hade Johan kunnat ta all vab och sjukhusvistelser, men vi var ju tvungna att försörja oss under hösten. Och att göra en nystart i företaget skulle inte ge oss några miljoner på direkten precis. Det tar ju tid. Så ja. Misslyckande, helt klart.
- Och är det kanske nu jag måste fatta ett beslut kring sociala medier? Har det kanske kommit till den punkten att jag helt enkelt ska lägga ner och bli helt fri från blogg, instagram, youtube och podcast? Är det kanske nu jag ger upp och inser att "Nää, jag kommer aldrig kunna leva på detta"? Kanske. Hårt slit under så många år, men kanske är det inte tillräckligt. Jag älskar att hålla på, och jag tycker att det på många sätt har blivit ännu roligare sista tiden. Jag har ett utbyte med er som följer som gör mig glad och det verkar som att mina följare uppskattar det jag gör. Men när pengapressen gör sig påmind måste jag till slut välja. Och om det inte lyfter... då är det kanske dags. Men det beslutet är inte fattat än.
- Sista grejen som är jobbig med lokalsläppet är "Var ska vi ha alla grejer?". All utrustning, alla möbler, alla prylar. Vi har ju ett förråd, men utrustning måste vi ha hemma. Och vi bor ju då inte så himla stort med tanke på hur många vi är i familjen. Vi har redan alldeles för mycket saker här hemma och nu kommer det komma mera. DET får jag kaoskänslor av.
Men allting löser sig. Det vet jag. Och jag kommer va glad sen. Men nu är det lite ovisst och det är jobbigt. Jag vet att när en dörr stängs öppnas en annan, men jag skulle gärna vilja veta lite vad som finns bakom den där nya dörren... bara lite lite lite? Det är så förbannat stressande att inte veta.Tack för att ni låter mig dela denna resan med er, att ni stöttar och kommer med kloka ord. Det känns redan som att jag är på rätt väg, och det betyder jättemycket att ni hänger med i svängarna. Så tack!
[heart_this]