Så blev jag en som dömer andra mammor

Jag säger förlåt. Och ber om ursäkt för om jag uppfattats som dömande mot andra mammor. Några har uppenbarligen tolkat mig så, och det är så långt ifrån mitt syfte man kan komma - För jag vill ju inspirera. Men kanske har jag uttryckt mig lite klumpigt, och dessutom med dålig tajming, så nu ber jag om ursäkt. Och förklarar hur jag menar.Om du missat gårdagens inlägg om egentid, och hur jag ser på behovet av det, kan du läsa HÄR först. Om du vill förstås.Jag erkände igår att jag förut tyckt att en del mammor har haft för tidigt fokus på egentid när de fått barn. Jag skrev också att jag ändrat syn på det men att jag fortfarande tycker att tre dagar efter förlossning kanske är något tidigt att börja tänka på egentid.Det är en generell tanke, samtidigt som jag utgår från mig själv. Jag har för egen del svårt att föreställa mig känslan av att vilja komma bort en längre stund från barn och familj så nära inpå att mitt barn har kommit till världen. Mina känslor säger att jag bara vill va nära. Och det gör inte mig till en bättre mamma än någon som vill komma iväg, absolut inte, men det är MIN upplevelse av att få barn. Och jag utgick från den när jag skrev igår.Men givetvis har alla sin situation, sin bakgrund och sina behov. Och självklart ska man göra det som känns bäst för sig, sitt barn och familjen. Jag är ju förespråkare för egentid! Jag hade dålig koll på att Ida Warg fått skit för att hon ville komma iväg och lyxa lite - och såklart ska hon göra det! Jag kanske till och med önskar att jag hade kunnat ha samma behov lite tidigare under mitt föräldraskap. Och framför allt sett behovet när det väl började komma (för jag hade inte det i början).För det är ju så, att det är lite sent nu för mig. När jag behöver det sådär överdrivet mycket, för att inte bryta ihop typ. Och för egen del har jag haft väldigt svårt att släppa kontrollen och ansvaret för barnen till Johan. Trots att han är en erfaren pappa, som jag litar på, har jag haft svårt att släppa taget.För jag har varit rädd att något ska hända. Något som skulle kunna ske utan att jag är där, där för att förhindra eller rädda. Eller kunna göra mitt bästa i alla fall. Som jag inte hade kunnat göra om jag inte var där. Men så kan man ju inte tänka. Och jag har kommit från det mer och mer.Ida skriver om jämställdhet i sitt inlägg efter att hon fått en elak kommentar kring egentid, och visst är det bra att hon och Alexander tar stort ansvar båda två. Jag är imponerad över hur de delar, för jag har nog inte varit lika bra på det där. Att låta Johan komma fram.Nu blev detta väldigt babbligt, men jag känner att jag vill babbla av mig. Det är ju inte svartvitt detta. Mitt syfte är att lyfta olika ämnen och vinklar när det kommer till föräldraskap och personlig utveckling för just mammor och föräldrar - Just för att vi ska diskutera och våga öppna oss för varandra.Påhopp och elaka kommentarer tar jag verkligen avstånd ifrån, jag hoppas att Ida och andra mammor som fått skit kan låta det rinna av sig och göra sin grej.  Däremot tycker jag om när ni uttrycker era tankar i kommentarer här, det öppnar ofta upp för vidare reflektion!Så tack för att ni påminner mig ibland, och fortsätt peppa varandra! Ska vi köra en live ikväll (onsdag) kl 21 kanske?Är jag på rätt spår tycker ni? Tryck på hjärtat längst ner <3[heart_this]