Han och jag - Så lever vi just nu

Minns ni att vi hade femårig bröllopsdag i september förra året? Och att jag överraskade Johan med att vi skulle bli fotade av min vän Johanna som är fotograf under namnet Wolff Weddings? Ni minns såklart, det var ett sånt fint dygn vi fick tillsammans, med övernattning på slott å allt!

Men så kom jag på i dagarna att jag bara visat några av bilderna från fotograferingen! Så här kommer massa fina bilder som Johanna tagit, varvat med tankar om min och Johans relation just nu. Och Johanna är ju bröllopsfotograf, så om det är någon som blir nyfiken - kika in på Wolff Weddings och se fler av Johannas underbara bilder <3

För tillfället ses jag och Johan väldigt sällan. Har vi tur blir det en gång i veckan, med ibland går det det nästan två veckor. Och nej, vi har inte separerat, såklart! Men de jobb som har kommit till oss nu under våren har varit Johans. Och just nu jobbar han med två projekt som båda innebär resor, mest inom Sverige men för långt ifrån hemma för att vi ska kunna bo ihop.

Så vi är ifrån varandra mycket just nu, under sex veckor. Det blir mycket jobb för Johan, och mycket familj för mig. Och det går bra, vi har gjort det förr. Men vi lever lite som i olika världar. Jag bygger upp vardagen efter mina villkor här hemma medan Johan är ganska bortkopplad från familjelivet just nu.

Och vi är ju, som ni vet, i en förändringsfas just nu. Vi gör förändringar i företaget och vårt arbetsliv och framtiden är lite oviss. Spännande men oviss. Och jag har det lite tufft i knoppen nu, det är mycket som rör sig där uppe, men ändå tycker jag att vi får ihop det.

Givetvis önskar varken Johan eller jag att vår situation ska va såhär uppdelad och... gammeldags liksom. Jag är hemma med barnen medan Johan jobbar. Men för oss gäller det att hela tiden anpassa oss efter vilka jobb som kommer till oss, och då kan det bli såhär.

Men vet ni vad hemligheten är, för att få det att funka?

Acceptans. Och förståelse.

Att acceptera att situationen är som den är, ÄR nödvändigt. Annars blir man missnöjd, bitter, enkelspårig och oflexibel. Ledsen, arg och deppig. Att acceptera betyder inte heller att det alltid måste va som det är nu - Om ett år kanske det ser annorlunda ut. Det viktiga är att ha ett öppet sinne och va flexibel på lång sikt. En dag blir det plötsligt min tur att jobba mer, och Johans tur att äntligen få spendera mer tid med barnen.

Som han längtar efter det.

Och så förståelse. Förståelse för den andres vardag och verklighet. Vi lägger mycket energi i det vi ägnar oss åt, och en klassiker är ju att den som jobbar mest tycker att den som har hand om familj och hem har det "lyxigt" - och tvärtom. Men vi ser det aldrig så. Vi vet att det är lika krävande båda delar. Att ta hand om fyra barn, hem och hus ensam är rätt tufft ibland. Och att jobba 12 timmar i sträck nästan utan paus, bära tung utrustning från plats till plats och alltid ha koncentrationsläget på - det är också tufft.

Men om vi kan sätta oss in i den andres verklighet blir det bra. Vi stöttar varandra och försöker ge den andre vad den behöver. Och när Johan är hemma försöker vi vara tillsammans så mycket det går. Vara nära och inte ha för höga förväntningar på hur det ska va när vi ses.

Så är det för oss just nu. Men snart kan vi börja på ännu ett nytt kapitel, och det ser jag verkligen fram emot. Det är alltid spännande att leva ihop med Johan, vi vet aldrig vad vi hittar på! :D