Historien om Bello, den okända tvillingen, "missfallet" och den tuffa tiden

Hej hörni, hoppas ni har en bra start på veckan. Själv är jag lite vilsen men kämpar på med mina tankar om nuet och framtiden. Idag var alla tre barnen tillbaka på förskolan i alla fall och jag kunde va i studion och jobba lite.Jag satt och skulle tömma luren lite och plötsligt dök en bild upp från ett tillfälle då jag fick fräsig frisyr i rosa/rött/orange/gult för en fotografering för Hairtalk. Och då kom minnena tillbaka. Hela historien kring Bello-gubben är ju lite speciell.Här var jag i vecka 7 har jag för mig och var modell över dagen. Minns att det blev bråttom på slutet för jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan och Johan var inte hemma. Jag berättade tidigt om graviditeten och satt där i stolen och pratade om att jag faktiskt var gravid. Och så precis när vi skulle ut och fota kände jag att jag fick ont i magen och sen... fan. Jag blöder nog.Jag bad Tess springa och köpa bindor medan jag satt där på toaletten och tänkte "Missfall, missfall, missfall, fan". Så kom bindorna. Jag morskade upp mig och gick ut och blev fotad. Orolig som bara den minns jag,  men bet ihop. Och sen iväg för att hämta de andra två. Och sen hem. Idag fattar jag inte att jag klarade det utan att bryta ihop.Jag och Johan fick ju Ennis och Idde ganska tätt, och båda två var väl påtänka mer eller mindre. Ennis absolut, ett aktivt beslut. Vi ville ha barn ihop. Idde var också ett aktivt beslut, att bara "köra på" och se om det blir. Och så blev det snabbt. 17 månader mellan barnen. Men Bello... var en chock kan man säga.Jag ska ju ärligt säga att vi inte börjat med något preventivmedel MEN vi körde säkra perioder, fast på känn typ. Och just vid denna tiden var vi väl inte heller superaktiva, om ni förstår. Så jag tror vi var med varandra två gånger den månaden och den gången som Bello blev till var jag nästan bombsäker på att det var lugnt.Men så fel man kan ha.Jag kände väldigt tidigt att jag var gravid. Redan i vecka fem tror jag att jag gjorde testet. Det var en dag på kontoret som jag började gråta för att redigeringsprogrammet jäklades med mig och vid lunch hade jag ingen matlust. Jag sa till Johan att jag trodde att jag var gravid, detta stämde liksom inte med mitt vanliga jag, och på eftermiddagen när jag kom hem och gjorde testet var det mycket riktigt så.Och vi blev som sagt chockade. Kanske att vi hade tänkt en bebis till, men då om tre, fyra eller fem år kanske. Inte NU. Men jag tror att det tog en halvtimme, sen hade chocken lagt sig och både jag och Johan var helt inställda på att detta var meningen och att det inte fanns något alternativ än att behålla. Och sen var vi tacksamma och glada. (På bilden är jag i vecka 34 och tydligen skitstor om magen).Så när blödningen kom blev jag rädd och besviken. Nu hade vi ju ställt in oss på detta. Nu ville jag ju ha denna bebisen. Och så skulle det inte bli något.Men hur det än var åkte jag inte för att kolla upp det utan jag valde att ta det lugnt och känna efter de närmaste dagarna, om jag fortfarande kände mig gravid. Och det gjorde jag, så vi väntade md ultraljud till inskrivningen i vecka 11. Jag hade fyra stycken blödningar även under Ennis-graviditeten och då gick jag på ultraljud de tre första gångerna. Men nu var jag tydligen mer cool.Och Bello fanns där inne. Men kanske var det en tvilling som kom ut där i vecka sju, det vet vi inte. Den där blodklumpen kan ha innehållit ett foster, men det kan också ha varit levrat blod som de andra gångerna i min första graviditet. Men jag hade ju två moderkakor när Bello föddes, så kanske. Men när det var så tidigt i graviditeten blev det inget sorgligt.. bara skönt egentligen. Vi var ju redan lite överväldigade av tanken på att få tre barn så tätt. Graviditeten med Bello var riktigt tuff. Jag var så stor, och hade så ont i bäcken och ben. Vi sprang på många ultraljud eftersom de upptäckte trångt njurbäcken på bebisen och det fanns en viss oro eftersom jag var så stor. Jag hade ganska mycket fostervatten och ibland kan de tyda på att något inte står rätt till med bebisen. Dessutom fick vi låg siffra på KUB och jag var rätt orolig.Förlossningen var också tuff, men jag gjorde det utan smärtlindring. Trodde mitt huvud skulle sprängas men det gjorde det inte. Och han kom ut, vår stora älskling på nästan fem kilo. Med storkbett och världens vackraste mun.Och första tiden med Bello var lite kämpig. Vi tyckte att han andades lite hastigt och konstigt så det blev en del kontroller på hjärtat. Men det var inget fel och efter ett tag blev det bra med andningen och den oron släppte. Vi kollade njurbäckenet och det rättade också till sig ganska snabbt. Men jag hade mycket mjölkstockning och en infektion i livmodern. Kände mig ganska nedstämd och svag. Orolig.Och jag minns inte när det släppte riktigt, men vi har haft det lite kämpigt i perioder ända sen dess. Nu senaste året vet ni ju hur det har varit för oss med sjukdomar tex.Men så OTROLIGT tacksam jag är för att vi fick vår lille gosse Bello. Jag kan inte beskriva det. Han är bara SÅ mycket kärlek. Och gos. Och glädje. Och jag kan stå ut med allt - tuff graviditet, förlossning och "eftertid" - det gör inget. Det var verkligen meningen att han skulle komma till oss. Tänk som livet kan bli. Ibland väljer man inte, det bara blir. Tack för det. Men aldrig att man ska ta något för givet, det försöker jag komma ihåg.Vill ni se vår förlossningsfilm så lägger jag den här under. Kram.[heart_this]