När drömmarna blir en flykt

Jag funderar mycket över drömmar just nu. Men vad är det egentligen? Drömmar. Är det en längtan till något eller en längtan bort ifrån något? Ibland kan det vara svårt att urskilja.Jag kan ibland uppfatta mina så kallade drömmar som en flykt. En flykt ifrån något, för att slippa ro det i hamn. För att slippa färdigställa. För att slippa misslyckas. Det är lättare att börja drömma om något annat, istället för att göra det bästa av den situationen man har. Den situationen som kanske varit en dröm för inte så längesen, men som man glömt bort att man längtat till. Kämpat för. Lyckats med.Jag är en person med drömmar och mål. Jag drivs av det. Jag gör upp planer, har visioner, driver och kämpar. Det är bara sån jag är, och det är inget fel med det. Det som är fel är att jag missar att njuta av det som är. Under tiden. I perioder är jag bättre på det, för min medvetenhet har ökat under de senaste åren, men jag tappar bort det lika ofta.Som nu. Nu är jag helt borttappad. Borttappad i tusen drömmar, inlindad i livets vilja och min oförmåga att kontrollera vad som händer. Att jag börjar tvivla på mina mål och visioner när jag ligger sjuk i influensa är kanske inte så konstigt. Samtidigt är det nu jag börjar förstå att livet kanske vill något annat med mig, än det jag går och tror att jag vill.Jag vet inte.Det är svårt att tänka en klar tanke när man inte andats frisk luft på en vecka, är trött i både kropp och huvud och liksom avstängd från verkligheten.Det är kanske nu jag bara ska släppa taget. Låta kroppen bli frisk och sen bara åka med. Låta lusten ta över, släppa alla tankar på "verkligheten" och låta det gå dit det går. Låta drömmarna få leva sina egna liv ett tag, utan att försöka kontrollera dem. Och om jag hamnar någonstans där jag tvingas "drömma om", då får jag väl göra det då. Men jag behöver inte drömma om riktigt än.Tänk. För två och ett halvt år sen brottades vi med känslorna inför att Ennis skulle gå på förskolan och var en pojke som tyckte om klänning. Jag var livrädd för vad han skulle få höra men ville såklart att han skulle få va precis som han var.Då visste vi inte att Ennis skulle lämna klänningstiden bakom sig ganska snart och vi inte skulle behöva bekymra oss.För ingenting vet man. Det skulle va skönt att bara vila lite i den tanken. Ingenting vet man och det får bli som det blir.[heart_this]