När jag inser att jag inte njutit av att vara med mina barn

Hej allesamman. Vet ni vad som slog mig häromdagen? Att nu är allt så jäkla mycket lättare än det varit. Jag tänkte tillbaka på våren och sommaren som var extreeeemt tålamodsprövande för min del, med barn som bråkade och stökade suuupermycket. Jag minns ju att jag skrev här på bloggen titt och tätt om olika vardagssituationer som verkligen var utmaningar för oss. Hämtning på förskolan, nattning, bråk mellan syskon, hur man hanterar ilska, hur man måste börja om på noll osv osv. HUR MYCKET SOM HELST JU!Det var ju grejer hela tiden. Varje dag. Och när jag ser tillbaka kämpade vi verkligen. Och vi ville så gärna få saker att funka. Vi gjorde vårt yttersta, men stod ofta tomma och villrådiga ändå.Idag var jag hemma med alla tre eftersom Bello är krasslig och jag ändå skulle vabba för honom. Vädret var ruskigt och barnen trötta på morgonen, så jag valde att ha alla hemma. Jag skulle ju jobba när Bello sov och då kunde de stora lika gärna sitta med iPad en stund. Och så himla mysigt vi har haft det. Det är liksom inte längre en kamp att ha hand om alla tre själv. Vi kan faktiskt va hemma en dag (och bara inne till och med) och bara ha det bra tillsammans. Utan att jag håller på att gå sönder. När jag tänker på det blir jag dock lite sorgsen. Tänk. Under ca ett år har jag inte njutit av att va med mina barn särskilt ofta. Eftersom det nästan alltid har varit en kamp. Hålla huvudet över vattenytan. Överleva dagen. Att ha barnen hemma under 6 veckor i somras, när Johan jobbade mycket, var tungt som fan. Jag visste det innan, under tiden och efter. Men helst av allt ville jag ju bara njuta. Men det gick inte. Och det gör mig så ledsen när jag tänker på det.Men jag är också så jäkla glad att vi fått rätt på saker och ting. Och att allt går lättare nu beror på flera olika faktorer. Dels har vår lilla flicka utvecklats enormt under hösten, både med språk och annat. Hon har förmodligen gått och haft lite ont och känt obehag i magen längre än vad vi tror vilket säkert har tagit sig uttryck i rastlöshet (vid nattning tex), dåligt humör och massa annat som vi uppfattat som hennes egenskaper. Hon har ju också blivit äldre och hon och Ennis kan leka mer på samma plan tillsammans.Och så hela sjukhusgrejen. Jobbig för henne såklart, och hon bearbetar fortfarande, men den gjorde nog också mycket med henne. Mycket som faktiskt gjorde att hon växte. Och hennes och min relation framför allt. Vår relation mådde bra av att bara va vi, på ett sjukhusrum där vi bara hade varandra. Inga måsten (förutom allt sjukhusigt såklart). Men bara vi. Sen kan man väl tänka att våra försök att få ordning på saker, att lösa olika situationer här hemma och i vardagen, gett lite resultat ändå. Jag tror att barnen känner sig ganska trygga nu. Och det känns så himla bra.Och lillgossen har ju blivit äldre. Han är i och för sig inne i en dra-ut-allt-jag-kan-period, men han är ju så mycket mer självständig nu. Och med. Fattar ni hur vackert det är att se de tre leka ihop? Tänk att den här mamman faktiskt känner att det är gött nu. Jag kan äntligen längta efter att få va med mina barn när jag inte är med dem, jag ser fram emot en hemmadag själv med barnen, jag känner mig inte stressad över situationen med barnen längre och jag tycker att det är riktigt roligt att va mamma.TACK.[heart_this]