Idag fick hon va "Bara Idde"

Jag brukar ju prata om att det är viktigt att få ”komma iväg” ibland och inte bara vara mamma. Få lov att vara bara jag. Endast ha ansvar för mig själv och mina egna toalettbesök, matintag och nu-skulle-jag-vilja-göra-detta-behov. För ju fler barn jag fått, och ju längre tiden gått utan att jag har kontakt med den där ”bara-jag-personen”, desto viktigare blir det. Annars går i alla fall jag under.Och det handlar inte om att jag tycker mindre om min familj eller att jag behöver komma ifrån dem. Utan jag behöver bara få va en person ibland som inte tar hand om någon annan. Tar hand om mig själv. För när man får barn är det så lätt att alla behov, förutom de mest grundläggande, läggs åt sidan. Till och med de grundläggande behoven läggs till viss del åt sidan. Äter gör man nån gång sen, toalettbesök görs med sällskap eller under stress, sömnen… ja, det vet vi vad som händer med den.Men det är ju bara vi själva som kan ta oss tiden. Ställa kraven och ge oss tillåtelse att bara få va oss själva, utan förälderansvaret.Men hur är det egentligen med barnen?Idag gick Idde tillbaka till förskolan efter att ha varit borta i flera månader. Nu senast på grund av hennes strul med blindtarmen, och innan dess var hon hemma i väntan på att Bello skulle opereras och ingen fick dra hem sjukdomar.Hon har alltså varit ”Bara dotter” under ganska lång tid. Kanske kommer någon som läser nu tycka att såhär små barn mår bäst av att vara med sina föräldrar, att hemmet är det bästa stället för barnen att vara på fram till skolstart. Men jag tror inte det. Kanske för någon, absolut, men inte för alla. För vet ni vad som blev så tydligt efter att jag hämtat Idde på föris idag?Hon hade fått va ”Bara Idde” – HELA dagen. Leva ut, vara en kompis, va efterlängtad som person och vän i gruppen - Vara sitt bästa jag. Utan att vara dotter. Hon var så uppspelt och lycklig när jag kom att jag blev helt varm i hjärtat. Hon hade haft en sån jäkla bra dag. Pedagogerna redovisade noll klag på ont eller orkeslöshet. Bara tummar upp.Tydligast blev det när vi kom hem. För så fort vi kom innanför dörren föll hon tillbaka. Gnäll, sätta sig emot, klaga på ont, inte orka, inte äta osv osv. Och jag vet att barn ofta biter ihop på förskolan för att sen släppa på allt när de kommer hem. Men det var inte så idag. För jag såg i hennes ögon och på hela hennes kropp hur lycklig hon var efter dagen på föris. Och jag märkte så tydligt att det var dåliga vanor hon kom in i när vi kom hem. Inte ”äkta” ont eller ledset. Det var skönt på två sätt. Skönt att veta att hon faktiskt är pigg och inte har så ont och är så trött som hon vill påvisa ibland här hemma. Och så skönt för att jag vill att Idde ska få va en härlig person. Känna att hon ÄR en härlig person. Inte för att jag och Johan inte visar henne det hemma, jag lovar er att vi lägger massvis med energi på det, men hon själv har så lätt att komma in i rollen som en som är krånglig. Det har liksom blivit hennes grej. Och visst har väl även vi den uppfattningen över lag, att hon är en liten krångel-maja (jag var också det när jag var liten), men vi gör verkligen allt för att inte ha den inställningen mot henne. Vi är oftast öppna, glada och börjar på ny kula för att ge Idde de bästa förutsättningarna att komma ur den där rollen. Men på sista tiden, när hon dessutom varit sjuk och helt ur form, har det blivit svårare.Och därför är jag SÅ glad över hennes dag på förskolan idag och jag hoppas att resten av veckan blir lika bra. Så hon får tanka på lite av sitt ”Bara Idde”.Ikväll fick jag frågan i dm på insta ifall vi tror att Idde har någon diagnos eftersom jag ofta beskriver henne som "svår". Vi tror inte att hon har den typen av utmaningar eftersom hon kan kontrollera sitt "svåra". På förskolan är det inga problem alls. Så vi tror helt enkelt att hon är en sån som behöver testa, och det riktar hon mot oss eftersom vi är hennes absoluta trygghet. Inget konstigt egentligen. Hon jämförs också med sina två klacksparksinställda typer till bröder och då behövs inte så mycket för att bli den krångliga.Jag blev dock lite ledsen över att jag uppenbarligen beskriver våra svårigheterna mer än enkelheterna och det härliga. Det är kanske inte så konstigt eftersom det ofta är i det krångliga man behöver skriva av sig, höra era erfarenheter och kanske råd. Engagemanget blir större hos er läsare när det är utmaningar.Men detta blev en påminnelse om att lyfta mer av allt det som är fint och roligt och vackert med vår unge, och det är ju det mesta. Hon vårt mest påhittiga, roliga och knasiga barn. Alltid med glimten i ögat. Sjunger, dansar och spexar. Hon går sin egen väg och är stark som bara den. Hon vet vad hon vill och ser till att det blir så. Jag är så himla nyfiken på hur hon kommer använda alla sina förmågor framöver. Älskade Idde. [heart_this]