Att ofrivilligt vilja ha fler barn
Idag skulle jag lägga över massa gamla bilder från min iPad till datorn, för att göra lite plats på plattan till appar och annat till barnen. Jag hade en period precis före, under och efter graviditeten med Ennis då jag använde iPaden flitigt, men sen gick jag mer över till dator och telefon och barnen har haft den.För ett tag sen hittade jag massvis med bilder i plattan, bilder som jag trodde fanns på en hårddisk som jag inte kunnat hitta. Kanske finns det ingen hårddisk utan jag har lagrat allting där på iPaden, jag vet inte. Tycker fortfarande att det finns bilder som saknas. Jag har ju blivit lite snurrigare de senaste åren... why..? :DMen i alla fall.
Jag la över bilderna och snabbkollade lite.. klickade upp en av bilderna när jag hade Ennis i magen. Och en till. En när han var nyfödd. Och en till. När jag gick min första promenad med vagnen. Ultraljudsbilder och skärmdumpar från gravidappen. Bilder på mig och Johan från tillfällen jag minns, när vi berättade om graviditeten och var på rutinultraljudet för att bla få reda på att vi väntade en pojke. Och jag blev såklart nostalgisk. Men inte bara det.
Jag fick en känsla i kroppen som bara skrek - Jag vill inte att detta ska va förbi för mig. Att jag ska ha varit gravid för sista gången, fått mitt sista barn och genomgått min sista förlossning. Jag ÄR inte klar.
Men samtidigt vill jag inte ha fler barn. Jag har mina tre skatter (och tre bonusar på det dessutom) och det är FANTASTISKT men också intensivt. Speciellt med tanke på att de kommit till oss så tätt. Graviditeterna har tagit mycket på mig, och de senaste åren har det varit mycket. Mycket med barnen men också med att vara egna företagare. Nu vill jag kunna ta hand om de barnen vi har och göra deras barndom vacker och minnesvärd. Jag vill också hitta tillbaka till mig själv, utanför att vara förälder, och jag vill känna mig frisk och stark. Och jag vill jobba.
Så ett barn till är inget vi planerar. Eller tänker att vi ska ha. Jag har en hormonspiral insatt och den varar i fem år. Och Johan är dessutom 52 år.
Under hela året efter att Bello kom var jag nog helt övertygad om att det inte skulle bli fler barn. Jag kände det i kroppen. Jag har haft ganska lätt för att rensa, sälja och skänka grejer som är bebis- och gravidrelaterade. Men på sista tiden.. ja kanske att jag vill, fast.. om länge liksom.Samtidigt vet jag att en graviditet till kommer bli jobbig för mig. Min första graviditet var en dans på rosor, mådde hur bra som helst och hade aldrig ont. Men sen blev det mer under andra graviditeten och tredje hade jag riktigt mycket problem, ont och var STOR. Så en ytterligare graviditet skulle förmodligen innebära mycket foglossning och mycket åderbrock och svullna ben och fötter. OM jag skulle bli gravid igen skulle det behövas en tydlig plan med träning, kost, rätt skor och stödstrumpor, sömn osv osv. Det skulle bli ett projekt.
Men jag behöver ju inte tänka på det nu. För jag ska inte bli gravid. Och jag ska väl inte ha fler barn visst?Tänk att man kan va sån, att man vill ha fler barn...ofrivilligt liksom. Jag uppfattar det som att många verkligen känner sig klara efter ett visst antal barn. Klart att de kan bli nostalgiska, men att de liksom inte alls tänker att de ska göra det där igen. Jag själv har tydligen väldigt svårt att se att jag är klar och undrar såklart om många känner så? Att man liksom bara får bestämma sig för att gå vidare i livet och se fram emot andra saker.Svårt. Tack för att ni ville läsa. Det kommer nog fler tankar om detta framöver.Nedan - Min första bebis, helt ny. Ennis.
[heart_this]