När en främmande människa torkar dig i baken - Min förlossningsberättelse

Det börjar med att någon tittar i dina trosor, tar din binda och kontrollerar om det är vatten eller "bara en flytning". Det är vatten. Du kissar i en mugg och ligger sen och väntar 1 timme istället för 20 minuter på att någon ska komma och berätta för dig om du får lov att stanna för att föda barn eller om du får åka hem igen. Eller promenera i sjukhusets korridorer i två timmar.Det som sen följer är bara en lång väg mot total nakenhet. Efter en timmes promenad i tomma korridorer får du komma in på ett rum utan fönster. Du får ett par trosor som bara är nät och efter ett tag tar du av dem. En vit långskjorta täcker din annars nakna kropp och snart hänger den där skjortan bara på tre kvart, genomblöt av svett.Du står på alla fyra i sängen, lutar dig mot sängens lutande rygg. När någon frågar om du kan kissa svarar du att det har du nog redan gjort. Sen konstaterar du att du gjort det, rakt ner på de absorberande underläggen som någon byter med jämna mellanrum, eftersom det luktar. Fy vad det luktar, ta bort det.Någon frågar om du vill föda i denna positionen. Ja. Det tror jag.Sen skriker du. Vrålar. Och när du tror att du krystar ut din bebis, men i själva verket bara är 6 cm öppen, är det en främmande människa som torkar dig i rumpan då och då eftersom du råkar bajsa samtidigt som du krystar. Bara 6 cm öppen. Jag som trodde den var på väg ut.Under en timmes tid ger din kropp upp - Det kommer aldrig gå. Du klarar inte detta. Du lägger dig på rygg och värkarna, som tidigare känts som krystvärkar, går ner. Du somnar nästan och vill inte mer. De främmande personerna i rummet låter dig vila men bestämmer sen att du måste upp. Stå eller gå. Byta ställning. Du vill inte. De tjatar. Du får en smoothie from heaven och efter ett tag samlar du dina sista sketna krafter och bestämmer dig för att göra ett sista försök. Du ställer dig upp och det blir allvar igen. Plötsligt svider det och det droppar blod på golvet. Du gråter. Gråter för att du inte vill, för att du vill, för att det gör ont och för att du blir rädd. Varför blöder det nu? Innan den är ute?Sen står du där på knä i sängen igen. Skriker - Du skriker så kraftigt att du har ont i halsen flera dagar efter. Någon bestämmer att du ska sätta upp ena benet så fotsulan är i britsen. Okej. Det gör ont för du har foglossning men i värkarna känns det bra, allt går framåt. Du spänner varenda muskel i kroppen, huvudet, till och med ögonen gör ont dagarna efter. Varje gång en värk kommer hoppas du så innerligt att det är den sista, men om och om igen tvingas du samla kraft. Kanske kommer den ut nästa gång.När det gör som mest ont stirrar du in i en sköterskas ögon med en blick som om du skulle dö. På riktigt dö. Hon stryker undan ditt hår, som klibbar i ansiktet, och säger att du kommer klara detta. Och så hör du plötsligt skriket. Bebisen. Va? Kom den ut? Gjorde den verkligen det? Åh herregud. "Han kommer här, ta emot honom mellan benen" säger någon - Bebisen skjuts fram mellan dina ben och någon hjälper dig att få tag i den. De hjälper dig att vända dig till rygg och få bebisen på bröstet. Du ser att det är en pojkbebis och blir inte förvånad. Någonstans visste du det redan. Och nu är han där, i dina armar, och du är så chockad att du inte kan förstå det. Men du älskar honom redan.Sen, när du tänker att det är över, är det någon som ska knåda och trycka på din onda mage så du åter skriker av smärta. Undersöka ditt sargade underliv och stoppa in ett finger i rumpan för att kontrollera att musklerna fungerar. Sen blir det lugnt. Du får äta och dricka. Hålla ditt nya barn. Ibland kommer de och klämmer på din ömma mage. Du får kissa på en potta, när din man sitter bredvid, men inget spelar någon roll. Du har just överlevt. Överlevt en förlossning och satt ett liv till världen. Inget kiss, bajs, blod eller galna vrål betyder något.Att föda barn är något av det mest utelämnande du kan göra. Det finns inget utrymme för tankar på hur du ser ut eller om du visar dig naken för sammanlagt typ 10 främmande personer. Du bryr dig inte om vad du säger, om du är otrevlig eller att du borde låta lite mindre för att inte störa någon annan.Du är helt blottad och lämnad till personalen på förlossningen - och till din egen kraft och förmåga. Det är bara att lita på att kroppen gör det den ska. Och denna gången gjorde kroppen som den skulle, mer eller mindre. Vattnet gick 01.50 hemma i sängen. Trodde jag hade kissat på mig men konstaterade sen i badrummet att det nog var vattnet som gått eftersom det kom mer. Jag väckte Johan och som två förvirrade och till synes orutinerade föräldrar yrade vi runt och visste inte riktigt hur vi skulle hantera situationen. Vi hade ju fått reda på att det kunde gå snabbt eftersom bebisen låg långt ner.Johan ringde Hanna och förberedde henne på att vi skulle komma med barnen. Jag ringde förlossningen och fick veta att vi kunde komma för kontroll i alla fall. Sen rafsade jag ihop grejer till barnen (vi hade bara förberett för att Hanna skulle komma till oss och inte tvärtom, men just denna natten jobbade hennes man). Sen åkte vi. Lämnade barnen, det gick bra, och sen vidare till Huddinge sjukhus. Fortfarande inga värkar.Jag kom in, blev uppkopplad och kl 03.20 började värkarna komma. Jag var öppen 4 cm och fick va kvar men promenera i korridoren i 2 timmar. Efter 1 timme kändes det som att bebisen var på väg ner och vi fick komma in på ett rum.Johan fixade lite med kameror, vi vill ju filma, och stöttade mig såklart hela tiden. I början var det lugnt men sen behövde jag verkligen honom. Han fick inte gå en meter ifrån mig. Inga ord behövdes, jag var så inne i mig själv, men behövde liksom ha honom där hela tiden. I min hand. Sen vet ni vad som hände om ni läst ovan. Jag gav upp på mitten men tog mig tillbaka. Jag ville inte ha någon smärtlindring, kändes som att det varken skulle göra till eller från, så jag tog inget. Och det gick ju ändå. 10.35 började de riktiga krystvärkarna och 10.54 var han ute, Bello.Navelsträngen var supertjock och Johan klippte den i vanlig ordning. Och jag höll i videokameran när han klippte. Knasigt. Det fanns två moderkakor och kanske hade det funnits ett foster till. Kanske hade det i så fall tillbakabildats, eller blött ut med den blödning jag hade i vecka 7. Ingen vet, men det gör inget. Jag är nöjd med en bebis.Från första värk tog förlossningen 7,5 timme. Inte så lång förlossning, men otroligt jobbig. Min jobbigaste. Moderkakan kom ut snabbt och livmodern drog ihop sig bra. Jag behövde bara sy ett stygn. Min kropp "mådde bra" och det var skönt. Vi stannade en natt tillsammans på BB och jag och Bello stannade ytterligare en natt för att se så hans blodsocker låg bra och för att hinna med pku-test och hörseltest.Och vilken personal vi hade med oss hela tiden - särskilt på förlossningen. Barnmorskan Susanne, barnmorskestudenten Malin och sköterskan Fia var helt fantastiska att ha med sig under förlossningen. Vi är så tacksamma och nöjda med Huddinge sjukhus. Tack! Och givetvis kommer det en förlossningsfilm. Även en från Iddes förlossning. Så håll utkik om ni vill se.Tack för att ni orkat läsa hela denna berättelse, den blev lång. Men egentligen är den så mycket längre och det är inte helt lätt att välja ord. Händelser. Detaljer. Jag har säkert glömt något viktigt, eller mindre viktigt. Men man kan ju alltid komplettera :)Kram och tack.