Ett barns kreativitet och en vuxens "realistiska" bemötande

Idag på morgonen, när vi satt och åt frukost framför TV:n (ja vi gör ofta det, hemskt va), sa plötsligt 10-åringen "Pappa, denna veckan ska vi måla mitt rum".Det här är ju fantastiskt. Barnet kommer med ett eget initiativ, egna idéer och en vilja att genomföra idéerna. Men min första tanke var "Hjälp, det är ju ett jätteprojekt. Det kan vi inte göra på en helg sådär bara".Jag försökte förmedla detta till barnet på ett "bra sätt" som direkt efter inte kändes alls bra. Jag förklarade att det är ett ganska stort projekt att måla ett rum, speciellt eftersom man måste grundmåla med vitt och därefter måla kanske tre gånger med den riktiga färgen eftersom Albert har valt klara färger som är lite svåra att få att täcka. Han har också valt att ha en färg på varje vägg vilket innebär att man inte kan måla allt samtidigt. Berättade också om förberedelser så som maskering och och att man först målar med pensel kring alla kanter och sen med roller osv.Massa massa praktiska saker som Albert såklart måste få veta för att få en uppfattning om hur det funkar när man ska måla ett rum. Men jag kunde kanske valt att vänta med den informationen en stund och istället säga "Ja! Det är klart att vi ska måla!"Johan är lite bättre på det där, han tyckte såklart att jag bemötte negativt. Vilket jag också gjorde, även om det var i all välmening. Vi som är så trötta på att barnen bara sitter framför sina skärmar bör ju ta varenda chans till annan typ av kreativitet hos barnen.Jag kom ju på detta ganska direkt och bad Albert om ursäkt. Sa att det är jätteroligt att han har egna idéer (vilket jag tycker) och att vi såklart kan börja denna veckan. Sen att det inte kommer bli klart på ett kick får han väl upptäcka. Det är ju inte mer med det.Jag tycker egentligen att jag är en person som är spontan och inte ser hinder så lätt. Jag tänker oftast att allt är möjligt och att bara man vill så går det. Men idag var jag inte en sådan person utan en "praktisk och realistisk" vuxen som kom med begränsningar i ett barns kreativa tänkande.Om jag helt och hållet ska rannsaka mina känslor och mitt sätt att reagera berodde nog reaktionen mest på formuleringen, som förmodligen provocerade mig för att den löd: "I veckan SKA vi..." istället för "Skulle vi kunna" eller något liknande. Då blev min första reaktion typ "Jaja, det är liksom inte bara att slänga upp lite färg på en vägg". Urdumt, jag vet, och det är därför jag erkänner.Men men. Sagt är sagt och jag gjorde allt jag kunde för att rädda det hela. Men det är intressant att analysera det hela lite, fundera en extra gång över hur man bemöter andra.Dessa färgerna har Albert valt till sitt rum, en vägg i vardera färg. Kommer bli supercoolt tror jag :)